min egen lycka
Det finns saker jag sällan pratar om. Saker som gör ont i mig. När jag väl pratar om det är det svårt. Jag har svårt att hitta dom rätta orden.
Till och med nu när jag försöker skriva om det fastnar jag. Jag öppnade mig en gång och berättade allt. Känslor. Tankar. För någon jag trodde jag kunde lita på till 100%. Men hon förrådde mig totalt. Därför är det nu ännu svårare. Och när jag väl pratat om det får jag en form av ångestkänsla. Jag är livrädd för konsekvenserna. Normalt bryr jag mig inte så mycket om sånt. Vad som händer händer. Men i detta fall kan jag inte bara skaka på axlarna. Det är en del av mitt liv som är för viktig. Det handlar mycket om dåligt samvete och maktlöshet. Frustration.
Under så lång tid fick, en människa som ska betyda oerhört mycket för mig, mig att förtränga mina känslor. En stor del av mitt liv. Fick mig att inte vara mig själv fullt ut. Psykisk press. Konstant. Rädsla av att inte vara tillräcklig, Good enough lixom.
Det har tagit mig lång tid. Att komma till den punkten att jag idag inte förtränger mina känslor och mitt riktiga jag längre. Jag inser mer och mer att detta är mitt liv. Jag är absolut tillräckligt gammal för att gå mina egna vägar. Jag kämpar nu med att tänka att jag inte tänker låta den här personen stå i vägen för min egen lycka. Och vad konsekvenserna av mitt handlande i detta blir, så blir det. Jag måste i första hand må bra. Sen så länge jag inte sårar någon, så är det inte mitt ansvar att se till så att andra runtomkring mig är lyckliga. Det måste man själv se till. Utan att trampa över människor såklart. Det finns 2 människor i det här som jag så gärna skulle vilja få att må bättre. Men jag kan inte. Jag står helt maktlös. Dessa 2 är dom viktigaste i mitt liv. Som har funnits för mig från dagen jag föddes. Därför är det så svårt. Jag kan verkligen inte ansvara för att dom 2 ska vara lyckliga. Det gör ont mig. Skulle vilja "rädda" dom. Det är det här som jag kämpar med nu. Att inte ta på mig något. Att deras välmående och lycka inte är min uppgift i livet, utan deras egen. Det är svårt att säga utan att låta egoistisk, vilket ger mig ännu mer dåligt samvete.
Jag undviker också att prata om detta pga jag är rädd att "skrämma" folk i min närhet. Jag är vanligtvis ganska stark som person. Visst ibland är tårarna inte långt borta, men att gråta är inte ett tecken på svaghet, tvärtom. Men när det gäller det här ämnet så är jag svag. Så svårt att förklara allt, skulle behöva nämna namn isåfall och det kan jag inte.
Idag har jag den här känslan i magen. Ångest. Dåligt samvete för jag berättat. Samtidigt som det är skönt när jag träffar någon som jag känner jag vill prata med. Men sen kommer rädslan av att bli sviken och förrådd igen. Se vilka spår hon satte i mig. Jag kommer alltid förakta henne för det.
Jag försöker och kämpar med det här. Oftast är det något jag inte ens tänker på. Men när det kommer till samtal om mig själv och mitt liv, så kommer det krypande. Oftast trycker jag bort det. Men jag vet att det en dag kommer slå tillbaka om jag inte ventilerar det ibland. Det vill jag inte. Som sagt, jag är stark som människa. Men, alla har sina svaga punkter.
Det här är min.
