CathyP

Jag bestämde mig för att lägga det som hänt bakom mig.
Försöka förlåta.
Nånstans börja om på nytt.
Alla lögner, allt ont och all skit, jag ville bara glömma det. Det kändes som det hade gått tillräckligt med tid. Jag hade läkt. Inte helt. men tillräckligt. Jag hade äntligen byggt ett liv utan henne. Kommit riktigt långt. Träffat andra.
Så jag tog upp kontakten. Efter ca ett halvår av ingen kontakt, inte mer än det jag var tvungen till.

Det var skönt. Att prata igen. Umgås. Bara vara. Inte bråka. Inte vara osams.
Jag hatar att vara osams med människor. Faktiskt. Men jag är inte rädd för att vara det heller, om jag känner att jag blir behandlad illa. Men jag ogillar känslan av att vara osams.
Det gick bra. Jag fick höra ifrån henne själv. Lögnerna. Det var mycket prat i början, om allt som hänt. Vi satt och hon berättade mycket. En del tårar blev det. Ofrånkomligt. Ett sår inom mig som läkt någorlunda. Revs upp när jag fick höra. Men det var ändå lättande.
Jag förstod och förstår fortfarande inte hur hon kunde göra allt. Mig så illa.
Och jag förstod och förstår fortfarande inte alla som visste. Som inte sa något. Hur har man hjärta till sådant?
Detta var i oktober. Nu ca 6 månader sedan.

Jag hade saknat henne. Jag kan inte säga att jag inte gjort det.
Hon hade förändrats sa hon. Och jag tyckte mig se det. Men vågade inte riktigt tro det.
Så i december. Kom en dag. När allting rasade. Igen. Min tillit till henne.
Hon ljög igen. Och inte lite heller. Jag var rasande. Bad henne dra åt helvete och aldrig mer kontakta mig.
Ända fram till denna dagen, sa hon att jag betydde så mycket för henne. Att hon aldrig ville förlora mig igen. Som vän. I sitt liv. Att jag var en underbar människa. Som inte förtjänat allt hon gjort. Och jag trodde henne! hon hade ju förändrats?!
Först kom det hon nekat till så länge fram, fast jag och många andra såg. Jag framför allt. Som vet hur hon är, hon var likadan mot mig i början. Dom hade inte bara varit vänner.
SÅ många gånger hon nekat till detta, och jag sagt till henne i princip att:berätta, det finns ingen anledning att ljuga, vi har inte haft nån kontakt, jag har ingenting att bli arg för.
Men Nej sa hon, dom hade bara varit väldigt bra vänner. Hon sa att jag måste tro på henne, lita på hennes ord. hon skulle aldrig ljuga för mig igen... detta var den sista lögnen sa hon.
Jag var så arg. Hysteriskt förbannad.
Hur många gånger har jag sagt att, bara du är ärlig från början, så ordnar det sig. Men när lögnerna kommer fram i efterhand, då går jag sönder.
Veckan följdes av ännu fler lögner.
Hon kom och grät, höll fast mig o bad mig förlåta henne. Många vackra ord sa hon.
Jag fick så många förlåt sms.
"jag älskar dig" skrev hon, för första gången på mycket länge.
Jag kunde inte, varken förstå eller förlåta. Jag insåg att jag aldrig, aldrig, kommer kunna lita på nånting överhuvudtaget hon säger.
Jag insåg att hon aldrig kommer kunna ge mig tillräckligt. För mycket är förstört. För mycket är trasigt. Och jag sa det till henne.
Jag ville träffas och prata om det. Men hon lät mig inte. Vi bestämde att vi skulle se några dagar efter detta. För att prata. Jag tänkte, för att avsluta allt. För alltid.
Den dagen, någon timme innan vi ska ses, får jag ett sms, där det står att hon inte mår bra, att hon ska åka till familjen, att hon inte orkar prata nu.
Frustrationen inom mig blev för mycket. Jag ringde och bad henne. Hennes röst var helt kall. Men ändå inte otrevlig. Hon lugnade mig med att säga: jag kommer tillbaka om några dagar, jag försvinner inte. Vi kan prata då"
Dagen hon skulle komma hem, ringde jag henne.
En helt annan person svarade. Det var hon, men hon var någon annan.
Kall. Otrevlig. Elak. Fruktansvärd.
Jag hoppades att det var en mardröm jag snart skulle vakna upp ur. Samtalet var det värsta jag varit med om. Någonsin.
"du kväver mig, du förföljer mig, jag har träffat en tjej, jag har ljugit igen, jag har inte varit hos min familj, jag har varit hos henne, jag är med henne nu, vi ska på bio, jag vill inte prata med dig, jag är en idiot, så jag kan bete mig såhär"
sättet hon sa det på går inte att beskriva. Inte många som känner henne ytligt skulle tro att hon har kapaciteten att låta på det här sättet. Totalt nollställd. Totalt känslokall. Jag kan omöjligt beskriva.
Detta sa hon till mig, 5 dagar efter att hon bett på sina knän i princip, om att jag skulle förlåta henne, 5 dagar efter att hon sa att hon älskar mig, att hon vill bygga sitt liv med mig igen...
Jag dog.

Jag är så rädd. Mot min vilja. Att detta ska förfölja mig för resten av mitt liv.
Att jag aldrig ska kunna lita på någon igen. Min förmåga att lita på folk är lika med noll.
Jag har alltid, innan vi träffades, litat till hundra procent på människor.
Jag tycker, att man i en relation t.ex ska kunna umgås med sina ex. I min värld fungerar sånt.

Så tänkte jag iallafall innan... innan denna människa kom in i mitt liv.
 
2 år har gått sen dess.
Och det finns inte en dag som går, utan att jag ångrar, att jag gav efter så lätt.

Om jag bara kunde vrida tillbaka klockan...