love me or hate me
Åååhhh. Så mycket som jag skulle vilja skriva men som jag inte riktigt vill skriva såhär "offentligt". Kan bara säga att det handlar om, återigen, min känsla, liksom att jag hade rätt igen. Det får mig att må så bra så ni anar inte! Jag visste det jag visste det, jag känner igen alla tecken vid det här laget.
Ojojoj... nu faller dom som dominobrickor, en efter en... och det kommer alltid vara lika, aldrig kommer det förändras. Bara nya dominobrickor som rasar, den ena efter den andra.
Bara att hålla sig borta, så långt borta som möjligt, det är som en drog har jag insett. Kan inte vara lagom, antingen allt eller inget. Jag väljer inget, och att vända ryggen till, aldrig vända mig om. Jag gjorde det en gång för mycket.
Jag är en erfarenhet rikare i mitt liv. Visst hade jag önskat att jag sluppit detta bagage, men som sagt, nu är det som det är, och det får jag ta, acceptera.
Tragiskt det är med dom här människorna, som alltid letar efter trygghet. Det ständiga sökandet efter någon, som finns där, hela tiden. Efter ett tag inser denna människa, att personen den hittat, fyller inte tomrummet. Genast börjar sökandet om igen.
Såklart den inte fyller tomrummet, den enda som kan fylla det är en själv. man kan inte älska någon förrän man älskar sig själv, förrän man är 100% trygg i sig själv. Säker, när osäkerheten försvunnit, när man tagit tag i alla sina demoner som jagar en, dag ut och dag in. Rensat ryggsäcken på allt gammalt skräp som ligger i botten, man måste. Alternativet är att fortsätta leva otrygg. Ingen annan kan få dig att känna dig trygg, du måste själv vara det ända in i benmärgen.
Och när allt detta hänt, då blir det så mycket mer fantastiskt att älska. Det kan jag slå vad om, lätt.
Jag kan inte se någon annan förklaring på att detta beteende bottnar i osäkerhet och otrygghet. Men försök gärna motbevisa mig. Varför folk aldrig klarar av att vara ensamma? Rädsla för att vara ensam med sig själv. Med sina egna tankar, minnen, erfarenheter och upplevelser. Det måste bearbetas. Men inte genom att gömma sig bakom någon annan, det är bara en feg flykt. En lätt utväg. Ett utnyttjande. Ett svek, mot både sig själv och den trygga.
hmmm.... många tankar, funderingar och analyseringar nu.
Mer och mer kommer jag fram till att jag är en människa som vill ha svart eller vitt, allt eller inget. Oftast. Ibland kan detta vara en fördel, ibland en nackdel.
Nu försöker vi sova mina kära vänner och fiender.
Ojojoj... nu faller dom som dominobrickor, en efter en... och det kommer alltid vara lika, aldrig kommer det förändras. Bara nya dominobrickor som rasar, den ena efter den andra.
Bara att hålla sig borta, så långt borta som möjligt, det är som en drog har jag insett. Kan inte vara lagom, antingen allt eller inget. Jag väljer inget, och att vända ryggen till, aldrig vända mig om. Jag gjorde det en gång för mycket.
Jag är en erfarenhet rikare i mitt liv. Visst hade jag önskat att jag sluppit detta bagage, men som sagt, nu är det som det är, och det får jag ta, acceptera.
Tragiskt det är med dom här människorna, som alltid letar efter trygghet. Det ständiga sökandet efter någon, som finns där, hela tiden. Efter ett tag inser denna människa, att personen den hittat, fyller inte tomrummet. Genast börjar sökandet om igen.
Såklart den inte fyller tomrummet, den enda som kan fylla det är en själv. man kan inte älska någon förrän man älskar sig själv, förrän man är 100% trygg i sig själv. Säker, när osäkerheten försvunnit, när man tagit tag i alla sina demoner som jagar en, dag ut och dag in. Rensat ryggsäcken på allt gammalt skräp som ligger i botten, man måste. Alternativet är att fortsätta leva otrygg. Ingen annan kan få dig att känna dig trygg, du måste själv vara det ända in i benmärgen.
Och när allt detta hänt, då blir det så mycket mer fantastiskt att älska. Det kan jag slå vad om, lätt.
Jag kan inte se någon annan förklaring på att detta beteende bottnar i osäkerhet och otrygghet. Men försök gärna motbevisa mig. Varför folk aldrig klarar av att vara ensamma? Rädsla för att vara ensam med sig själv. Med sina egna tankar, minnen, erfarenheter och upplevelser. Det måste bearbetas. Men inte genom att gömma sig bakom någon annan, det är bara en feg flykt. En lätt utväg. Ett utnyttjande. Ett svek, mot både sig själv och den trygga.
hmmm.... många tankar, funderingar och analyseringar nu.
Mer och mer kommer jag fram till att jag är en människa som vill ha svart eller vitt, allt eller inget. Oftast. Ibland kan detta vara en fördel, ibland en nackdel.
Nu försöker vi sova mina kära vänner och fiender.
Kommentarer
Trackback
