Aug 2008
2008-08-13
vad gjorde jag för att hon tyckte jag förtjänade detta?
det gör så ont nu så jag knappt orkar stå upprätt.
jag förtjänade aldrig det här.
hon förtjänade mig aldrig.
önskar någon hade sagt något till mig vad som pågick. jag vet att det var fler än en som visste om allt.
men det var bara en som till slut gjorde rätt. den jag minst anade.
och jag är dig evigt tacksam T för att du till slut tog kontakt med mig.
det betyder så oerhört mycket. och kommer alltid göra det.
du är den personen som jag är mest tacksam. för att jag fick veta. för att du räddade mig.
är så fruktansvärt sviken.
och det känns rent ut sagt förjävligt att det är jag som sitter här nu och mår såhär.
det borde inte vara så.
det borde vara Aleks.
-----------------------------------------------------------------------
jag vill bara gräva ner mig långt under jorden och komma ifrån allting.
försvinna. från all denna smärta som äter upp mig snart.
men jag måste ta itu med det. trodde jag mådde bra, men inser att så inte är fallet.
känns som jag måste börja om från början igen. med min sorg, ilska och smärta.
så mycket jag vill ha svar på. men det är ingen idé att försöka, jag kommer iallafall inte få veta sanningen. det är det jag vill. det är det enda jag velat. nånsin. och hon visste det.
det enda jag sagt från början när det började. "var ärlig" är nog de ord jag sagt mest under hela tiden. men det hände aldrig.
svek efter svek.
jag var aldrig älskad.
jag älskade henne över allt annat i hela världen. jag gjorde allt för henne.
trodde hon skulle förändra sig.
känns helt absurt nu. att säga dom här sakerna.
eftersom min syn på oss var totalt fel.
hon lurade mig.
trodde hon var en"vanlig" människa som gör misstag, men lär sig av det, och aldrig gör om dom.
men så fel jag hade.
kunde ingen ha sagt nåt till mig? varför? verkligen varför?
hennes mamma tillochmed. fy fan, där har vi en männsika som ska vara vuxen, men lät hennes dotter fortsätta krossa oss. visste om allt.
vidrigt.
ilska och sorg om vartannat. hela tiden.
gråta, gråta, gråta...
när?
jag orkar inte mer. på riktigt.jag spyr!
fy fan va illamående jag blir alltså.
jag är så sjukt ledsen fortfarande. det har trots allt gått mindre än 2 månader sedan jag fick reda på allt. och ännu mindre sen hon låtsades som hon är världens bästa barn.
det gör så jävla ont!! fattar du det?
kan du sluta tycka så jävla synd om dig själv för vad du gjort! det är inte det minsta synd om dig.
om du var en vettig människa skulle du förstå det.
fy fan för dig, för alltid.
jag är så ledsen, jag vet inte hur jag ska hantera min smärta. om jag visste skulle jag gjort det för längesen. jag försöker, men ibland känns det inte som jag kommer nånstans.
i stort sett varje morgon vaknar jag med dom här känslorna. sveket. smärtan. den hemska känslan i magen.
bedövar allt med att omge mig med människor jag bryr mig om. sysselsätter mig med diverse saker. men hela tiden finns allt där.
när ska det ta slut?
jag vet inte vad eller hur jag ska göra...
Kommentarer
Trackback
